Omslaget till Fredrik Reinfeldts bok "Det sovande folket"

Fredrik Reinfeldt avslöjar sig

Visste ni att moderaternas Fredrik Reinfeldt har skrivit böcker? Nej, jag tänker inte på den bok som han gav ut tidigare i år, utan på en bok som han lät publicera redan 1993. Vid den tidpunkten var han 28 år gammal, hade redan suttit i riksdagen i två år, och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet sedan ett år tillbaka.

Det sovande folket, heter den. Det är en bok som är svår att finna i dag, och som majoriteten av de vanliga väljarna antagligen aldrig hört talas om. Och det finns en mycket god anledning till det: Moderaterna aktar sig jävligt noga för att tala om att den existerar, eftersom den avslöjar Fredrik Reinfeldts sanna syn på den svenska befolkningen och det välfärdssamhälle som byggdes upp under 1900-talet, och vad han har för planer för att förändra det svenska samhället från grunden.

Den allianskritiska webbplatsen Alliansfritt Sverige har dock lyckats få fatt på boken, och har låtit publicera den på Internet (http://www.slideshare.net/AlliansfrittSverige/fredrik-reinfeldt-det-sovande-folket) för att alla ska ha en chans att ta del av den och slå till bromsarna medan det fortfarande är möjligt.
128 sidor ligger den på, men låt inte sidantalet skrämma er – det är ganska stor text och rätt lite text på varje sida, så man kommer faktiskt igenom den på bara ett par timmar.

”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.”

Ovanstående rad är ett direkt citat hämtat från boken, en av många rader som vittnar om en skrämmande kall människosyn.

Boken består av fem kapitel. Kapitel ett är en dystopisk framtidshistoria, kapitel två är en analys av det moderata handlingsprogrammet vid den tidpunkten (inklusive de brister som Reinfeldt ansåg sig se i det), och i det fjärde kapitlet presenterar Reinfeldt sin vision av framtiden. Jag kommer fokusera på innehållet i dessa. Det tredje kapitlet och femte kapitlet kan vi lämna därhän – det förra av dem är ett utdrag ur en fiktiv dagbok skriven av ett samhällets dygdemönster, och i det senare presenterar Reinfeldt ett ”exempel från verkligheten”, då han redogör för sina egna erfarenheter när han var med och anordnade en insamling för svältande barn i Afrika. Inget av de två sistnämnda är egentligen särskilt intressanta.

Kapitel 1 – Sovhjärnorna

”Sovhjärnorna” är en svårt dystopisk framtidshistoria som börjar med att en 28-årig man återfinns död – av passivitet och försoffning. Eller som Reinfeldt kallar det: välfärdsdöden.
Mannens far, en av välfärdsstatens ledande tjänstemän och en av få invånare som fortfarande jobbar, anländer till sjukhuset för att sörja sin son (som han aldrig tidigare träffat; släktskapet kommer sig av att han för 29 år sedan, i egenskap av en av samhällets framstående män, ombetts att donera sperma för att motverka den förslappning och fördumning som annars spritts alltmer bland befolkningen). Fadern grunnar över sonens meningslösa liv, och kommer slutligen till ”insikten” om att det är välfärdsstaten som har misslyckats och som är skuld både till sonens meningslösa liv och hans för tidiga död.

I detta framtida samhälle har nämligen majoriteten av befolkningen tappat intresset för allting. ”De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig, fast de inte behövde”. Den förslappade majoriteten, ”sovhjärnorna”, nöjer sig med att sitta och titta på TV eller spela datorspel, och låter sig omhändertas av staten. Hade det inte varit för att läkarvetenskapen utvecklat effektiva ingrepp för att ta bort slaggprodukter och fett så skulle sovhjärnorna varit enormt feta p.g.a. kraftig överkonsumtion. Nu är de istället ständigt slanka (om än med märken efter skönhetsoperationerna), och dessutom matt ljusbruna i hyn – en kombination av att de aldrig är ute samtidigt som bostäderna är utrustade med solarie-ljusrör. Många av ”sovhjärnorna” har dessutom en fjärrkontroll fastspänd vid högerhanden – en universalkontroll som styr precis allt i deras tillvaro, och som vissa ser som en naturlig förlängning av kroppen.

Detta försoffade samhälle är resultatet av att ett antal partier i rättvisesyfte eftersträvat att skapa ett samhälle där alla skulle starta med samma förutsättningar. Ett av partiernas huvudparoll hade varit att ”staten och endast staten kan skapa och garantera jämnt fördelad välfärd i form av rättvisa bidrag och tillräcklig omvårdnad”. Enligt detta parti – Omhändertagandepartiet – var det största hotet mot en rationell välfärdshantering frivilliga insatser, därför hade man gjort allt för att motverka den typen av engagemang. ”Om människor försökte ta hand om varandra trängdes ju välfärdsstaten undan. Det skulle ge ett samhälle där några hade människor som älskade och tog hand om dem, men många skulle inte ha någon alls och det var inte rättvist. Det var därför tvunget att bekämpa alla frivilliga insatser som utfördes. Då blev det lika för alla och ingen blev orättvist behandlad.”

När sedan ”Omhändertagandepartiet” slår sina påsar ihop med ”Bekvämlighetspartiet”, som kopplar samman den tekniska utvecklingen med en ökad personlig komfort och minskade krav på fysiska ansträngningar, så är katastrofen ett faktum. Medborgarna blir så bekväma och passiva att deras kroppar och hjärnor förtvinar, på grund av bristen på meningsfulla uppgifter och saker att göra. De dör ”välfärdsdöden”.

Den här berättelsen hade man kunnat avfärdas som en vanlig medioker scifi-dystopi, om det inte vore för två saker: För det första refererar Reinfeldt tillbaka till den flera gånger i de efterföljande kapitlen. För det andra så identifierar han två av de partier som är orsaken till den ”välfärdsdöd” som han beskriver i sin dystopi. Omhändertagandepartiet är nämligen föreningen av två tidigare partier, som haft en ros respektive en blåklint som sina partisymboler – d.v.s socialdemokraterna och folkpartiet! (Här ska jag för de yngre väljarna påpeka att 1993 års folkparti stod betydligt längre vänsterut, in mot mitten av den politiska skalan. Även om partiet ingick i den borgerliga fyrpartiregeringen 1991–94, så var folkpartiet under partiledaren Bengt Westerberg ett socialliberalt parti som inte var främmande för att söka blocköverskridande lösningar. Det är först under det senaste dryga decenniet som partiet tagit ett antal stora kliv åt höger).
Fredrik Reinfeldt påstår alltså att det här är den framtid vi står inför med socialdemokratisk och socialliberal politik!

Låt oss hålla den här berättelsen i minnet när vi tittar vidare på Reinfeldts egna visioner om hur samhället borde se ut…

Kapitel 2 – Hur väcks det civila samhället?

I det här kapitlet analyserar Fredrik Reinfeldt vad som tydligen var ett nytt handlingsprogram för moderaterna, framtaget vid den tidpunkten. Reinfeldt lyfter fram vad han anser är moderaternas roll i samhället, samtidigt som han inte drar sig för att peka ut ett antal områden/punkter där han anser att moderaterna (tidigare) har varit för veka, för eftergivna. Det är i det här kapitlet som vi hittar huvuddelen av Reinfeldts attacker på den svenska modellen.

”Socialdemokratins försvenskade socialism har varit 1900-talets mest framgångsrika vallokomotiv. Resultatet är att svenska folket är passivt, förlitar sig på offentliga institutioner och är trygghetsorienterat. Egenskaper som är mer eller mindre utrotningshotade är enskild initiativkraft och entreprenörskap, individuell ansvarskänsla och våra närmastes känsla av ansvar sitt och andras välbefinnande.”

Reinfeldt anklagar här socialdemokratin för att förlita sig på de kapitalistiska krafternas förmåga att skapa resurser, och sedan fördela dessa efter sin egen uppfattning om vad som är rättvist. Ett av de stora problemen enligt Reinfeldt är att stat och kommun överhuvudtaget har makten att styra över såna saker. ”Moderaterna önskar förskjuta makten i det civila samhällets riktning” förklarar han. Det civila samhället definierar han som allt som inte är styrt av statsmakterna och inte är en del av den offentliga sektorn – det är motsatsen till det politikerstyrda samhället. Kort sagt: politikerna ska fatta färre beslut; stat och kommun ska inte lägga sig i. Och inte heller hjälpa till.

Men vänta nu, om samhället inte hjälper till, och inte bistår, vem ska ta hand om samhällets utsatta människor? De sjuka och arbetslösa?

Reinfeldt beskriver sin och moderaternas vision: ”Ett civilt samhälle som framförallt bärs upp av den lilla världen och som är fylld av de många nära frivilliga relationer som vi har, både inom och utom familjen.” Med andra ord: meningen är vi själva ska ta hand om oss själva och de i vår omgivning. Jag gör ett hopp över till kapitel 4, där jag hämtar följande stycken:

”I det korta perspektivet kännetecknas självständigheten av att medborgarna med sina inkomster förmår täcka sina kostnader varje månad. Kostnaderna får då inte till någon del vara subventionerade av statliga eller kommunala bidrag. Dessutom måste medborgarna vara försäkrade mot den typ av kostnader eller mänskligt lidande som följer av oväntade olyckor, som kan drabba både en själv, medmänniskor eller ens egendom. I det längre perspektivet måste medborgaren också vara försäkrad mot generationsövervältrade kostnader. [---] Det måste finnas en vilja från medborgarna att bli ekonomiskt oberoende och att inte acceptera politiska ingrepp i prisbildningen på någon marknad via subventioner och bidrag.”.

Man hittar hur mycket som helst av samma slag i boken. Allt syftar till samma sak: vi ska allihop, inom våra egna kretsar, vara självgående och självförsörjande. Självförsörjning är en vacker tanke, men det är en tanke som helt missar – eller snarare ignorerar – ett viktigt faktum: samhällets resurser är inte och har aldrig varit rättvist fördelade från början.

Hur ska den som föds in i en sämre lottad familj/bekantskapskrets på egen hand kunna se till att han/hon själv och alla i ens omgivning är ordentligt sörjda för? Vi behöver bara titta på den senaste mandatperioden för att se vad som händer när samhället börjar dra undan sin hjälpande hand och tvingar folk att klara sig själva i större utsträckning. Det blev ett ordentligt manfall från fackförbunden när regeringen chockhöjde a-kasseavgifterna – folk övergav det som utgjorde deras egen arbetslöshetsförsäkring! Hur fan ska man ha råd med de nödvändiga försäkringarna som Reinfeldt förutsätter att alla ska skaffa sig om ekonomin är så ansträngd att man har att välja mellan hyra/mat och försäkringar?

Och hur ska den som föds med eller drabbas av handikapp eller sjukdomar klara sig? Är det familjen och bekantskapskretsen som ska bära hela den bördan med? Vi återfinner svaret på vilket ansvar Reinfeldt tycker att staten ska ha i slutet av boken: ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.” Med andra ord: är du eller din familj drabbad av handikapp eller sjukdom som äter upp alla finansiella resurser ni har, vänj er vid att överleva på smärtgränsen. Ni får ingen hjälp!

Men jag har i viss mån gått händelserna i förväg. Vi backar tillbaka till andra kapitlet och Reinfeldts attacker på det socialdemokratiskt uppbyggda folkhemmet.

I det inledande citat uttryckte Reinfeldt åsikten att det svenska folket är mentalt handikappade. Det är inte den enda nedvärderande åsikten han har om befolkningen i stort. Han är också fullständigt övertygad om att särskilt de yngre generationerna utgörs av snyltare som satt i system att utnyttja bidragssystemet – tongångar som vi väldigt väl känner igen från olika alliansutspel:

”Hos många av mina generationskamrater märker jag en okritisk inställning till att samhället skall ordna bostad. [---] Än vanligare är uppfattningen, att när det nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. [---] Du får en generation av fuskare, som smart anpassar sig till bidragssystemen. Det handlar inte sällan om unga människor som egentligen klarar sig utan dessa olika stödformer och för vilka systemen från början egentligen inte var tänkta.”

Om det nu verkligen förhöll sig på det sättet, vilket jag aldrig sett några bevis för, så är inte lösningen att plocka bort bidragssystemen helt och hållet, utan att se till att identifiera det lilla människor som faktiskt utnyttjar systemet på fel sätt. Naturligtvis existerar det folk som fuskar, men det betyder ju inte att alla människor som får bidrag är fuskare. Att försöka råda bot på fusket genom att försämra systemet för alla bidragstagare är som att jaga mygg med bazooka.

Men Fredrik Reinfeldt är övertygad om att det är den svenska välfärdens fel. Folk har blivit för bekväma. ”Du behöver inte själv ordna det för dig, du behöver inte anstränga dig. Det framkallar en känsla av att man inte behöver bry sig.” Detta uttalande leder oss in på nästa nagel i ögat på Reinfeldt: skolan.

”Skolan och behovet av kunskap upplevs som mindre angeläget. I en tid när dessutom alternativen är många och i det korta perspektivet mycket roligare blir det många som inte skaffar sig tillräckliga kunskaper. [---] Sverige har fått en stor grupp medborgare som lider brist på tillräckliga kunskaper. Det handlar om de som aldrig förstått att skolan inte är en förvaringsplats, eller det ställe som vi går till enbart för att träffa kompisar.”

Och vilka får skulden för det här? Föga förvånande får socialdemokraterna ta en del av kritiken, men mycket av skulden läggs också på föräldrarna: ”Det handlar om att begåvas med föräldrar som förstår att fostra en självständig individ och som förstår att uppmuntra till självstudier. Det handlar om att växa upp i ett hem som ger utrymme för studiemotivation.”
Inte nog med att de vuxna ska slita ihjäl sig för att trygga sin familjs och sina bekantas försörjning, här skuldbeläggs de också för sina barns eventuella misslyckanden i skolan. Det måste vara väldigt betryggande att höra för den ensamstående mamma som jobbar extra på kvällarna och inte hinner hjälpa sina barn med deras studier.

Sverige var tidigt ute med att införa den allmänna folkskolan. Redan 1842 beslutade Sveriges riksdag att introducera en fyraårig, obligatorisk skola med grundläggande utbildning. Det är tack vare den svenska skolan som vårt land alltid legat högt när det gäller kunskap och forskning. Skolan har alltid haft ett ansvar att se till att alla har fått en gedigen utbildning, och det har också gynnat Sverige på arbetsmarknaden – eftersom de arbetande haft en hög kunskapsnivå. De ”av de kapitalistiska krafternas skapade” resurser som Fredrik Reinfeldt anklagar socialdemokratin för att fördela efter egen uppfattning om rättvisa skulle inte ens ha varit möjliga om det inte vore för de svenska arbetarna och deras höga bildningsnivå! Vi har bidragit till att skapa de där resurserna!

Reinfeldt är förvisso inte ute efter att avveckla skolan, men han begriper inte skolans uppdrag att se till att vi allihop får en gedigen utbildning. Om skolan misslyckas med att fullborda det uppdraget så är det nödvändigt att ansvaret skärps, inte att det avlägsnas. Men Reinfeldt överlämpar ansvaret på föräldrarna, och kommer på det sättet se till att utslagningen kommer att öka. Barnen till de hårt arbetande ensamstående föräldrarna kommer lämnas åt sitt öde, likaså barnen till de sjuka, barnen till missbrukarna, och barnen till de invandrare som själva har knackig utbildning och/eller svårt att klara språket. De får ingen hjälp.

Och skulle ni själva ha gått igenom skolan med medelmåttiga betyg, skyll er själva. Eller skyll på era föräldrar. För enligt Fredrik Reinfeldt så hade era föräldrar inte förstånd nog att fostra er till självständiga individer eller uppmuntra er till självstudier.

Kapitel 4 – Ansvar, moral och egna normer

Jag hoppar vidare till fjärde kapitlet, eftersom vi har avverkat det viktigaste från kapitel 2.

Här pekar Reinfeldt faktiskt ut en av de stora bristerna med det system som han själv vill bygga, även om han förstås inte beskriver det så. För att Reinfeldts vision ska kunna fungera, så är det nödvändigt att ”väljarna skall fås att förstå att även de måste ändra sig för att det civila samhället skall fungera”. Här kommer viljan att bli självgående och självförsörjande in. ”Friheten förutsätter ansvarstagande, människor som är medvetna om sin egen kapacitet och som har en vilja att använda den för sig själv och för sina närmaste”.

”Ansvarstagandet är inte avgränsat”, säger han. ”Det krävs ansvarskänsla hos medborgarna för att vårda miljön, hjälpa fattiga och människor på flykt”. Och här som först snuddar han lite lite grann vid hur den moderata utopin ska kunna hjälpa de svagaste i samhället. Men han går inte närmare in på hur det ska gå till. Uppenbarligen är det tänkt att det ska ske av ren godhet och välvilja – de som är mer lyckligt lottade ska ge allmosor till de fattiga och upplåta sina bostäder för människorna på flykt. Eller?

Men hur ska detta gå till? Hur kommer det sig att det är en sån skillnad mellan människorna i socialdemokraternas välfärdssamhälle, som tydligen tar första tillfälle de får att snylta på systemet utan att ha en tanke på att ge någonting tillbaka, och människorna i moderaternas utopi? Talar vi verkligen om samma människor?

Reinfeldt har tankar även om detta: ”Normer, lagarna i ett samhälle ger en yttre ram för vilka beteenden som är acceptabla. För att vara funktionella krävs att lagarna inte blir för många, eftersom då medborgarna riskerar att förlora överblicken, och att lagarna inte förändras alltför mycket över tiden. Utöver lagarna är samhället beroende av att medborgarna har egna normer som de följer. Ett samhälle kan inte överleva utan att omformas till en polisstat om medborgarna lever normlöst eller med en vilja att bryta mot lagarna. En vilja att följa vissa levnadsregler kan aldrig kommenderas fram”.

Ah. En vilja att följa vissa levnadsregler. Normer. Det här är ett ämne som jag stött och blött i detalj tillsammans med en nära vän många gånger under det senaste året. Hon och jag har tittat mycket på människors vilja att hjälpa sina medmänniskor, och då bland annat hur det skiljer sig mellan USA och Sverige. Närmare bestämt det religiösa USA, och de människor som är med i församlingar och samfund. Eftersom USA har ett betydligt sämre socialt skyddsnät än vad Sverige har, så är de olycksdrabbade amerikanerna beroende av den hjälp de kan få av sina medmänniskor. Och min kompis menar att det faktiskt verkar fungera rätt bra, eftersom det religiösa engagemanget och känslan av samhörighet med de andra medlemmarna i församlingen gör människorna desto mer villiga att hjälpa till.

På den här punkten måste jag – hör och häpna – faktiskt ge Fredrik Reinfeldt rätt i en sak. Här i Sverige är vi inte alls lika villiga/intresserade av att hjälpa till när någon behöver hjälp. Och det är, precis som han säger, på grund av att vi är invanda med att staten ställer upp när det behövs. Det här är den punkt där jag själv – socialist/socialdemokrat som jag är – måste erkänna att socialdemokratin har gjort allra störst skada. Den pliktkänsla och vilja att göra gott som religionen tidigare såg till att vi hade (inte nödvändigtvis av altruistiska skäl; den människa som var god lockades ju faktiskt med en belöning i livet efter detta) ersattes av en naiv utopisk tanke om att vi allihop skulle känna pliktkänsla och alltid vilja göra vårt bästa av solidaritet med våra medmänniskor runt om i landet. Vilket egentligen är en fåfängt bräcklig idé. Det är en kedja som inte är starkare än sin svagaste länk – när människor upptäcker att inte alla spelar efter samma regler, så minskar/försvinner också mångas motivation att själva spela efter dessa regler. Och det är det som har hänt i Sverige under de sista 25–30 åren.

Men vad är då Fredrik Reinfeldts lösning på det hela? Hans vision är ju också beroende av levnadsregler/normer för att fungera. Även han inser vilken betydelsen kyrkan och religionen en gång i tiden hade för vår vilja att följa vissa levnadsregler: ”Rent historiskt finns det ett dokument och en institution som tydligare än någon annan har påverkat normuppbyggnaden och moraluppfattningarna inom vår västerländska tradition, nämligen Bibeln och kyrkan”. Därefter listar han de tio budorden. Men de har ju inte på långa vägar samma status idag. ”För den stora merparten svenskar har de mycket liten betydelse. Vårt land är förmodligen världens mest sekulariserade. Religionen är mycket marginaliserad i Sverige.”

Så hur löser vi avsaknaden av levnadsregler? Hur har Reinfeldt tänkt sig att lösa avsaknaden av levnadsregler? Reinfeldt har egentligen inga svar på den frågan. ”För att väcka det sovande folket krävs politiskt ledarskap”, mumlar han, och presenterar sedan fem steg som ska fungera som väckarklocka:

Gör upp med villfarelsen om välfärdsstaten.
Ta egna initiativ till avknoppningar.
De hälsosamma riskerna och den välförtjänta belöningen.
Politikerna har väljarnas mandat och är inte den offentliga sektorns advokater.
Våga vara förebild.

Punkt 1 och 3 är de viktiga här. ”Gör upp med villfarelsen om välfärdsstaten” handlar om att ”Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt”. ”De hälsosamma riskerna” beskrivs i sin helhet som ”De som arbetar måste veta att de kan tjäna pengar på sitt kunnande och att detta uppmuntras. De som lever på bidrag eller är ovilliga att acceptera erbjudna arbeten skall göra detta väl medvetna om att det kan leda till att ingen standard garanteras. Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.”

Detta skulle alltså vara den väckarklocka som ska ge det svenska folket nya levnadsregler. Men det här är ingen morot. Det är en niosvansad katt. ”Levnadsreglerna” ska vi alltså få genom att hela det sociala skyddsnätet rycks undan! För att sköta oss och vara goda människor så ska vi leva med hotet om ekonomisk ruin och utanförskap om vi råkar hamna snett och kommer på efterkälken. Drabbas du av olycka och inte har någon som kan hjälpa dig upp på fötter igen – skyll dig själv.

Just snygga levnadsregler.

Avslutning

Innan jag avslutar så tänkte jag reflektera över ytterligare två saker i Reinfeldts bok.

Det är ganska intressant att se vilka partier som han här, 1993, definierade som moderaternas politiska fiender. ”Det kommer att bli en bitter fejd mellan de två huvudkrafter i svensk politik som kommer att kämpa om väljarnas gunst under 1990-talet. I ena ringhörnan finns socialdemokraterna med sin störste välfärdsideologiska parhäst, folkpartiet. I samma ringhörna ryms också det lilla vänsterpartiet, det ännu mindre miljöpartiet, stora delar av centerpartiet och den i riksdagen röstande delen av ny demokrati. I den andra ringhörnan finns moderaterna där också kristdemokraterna, den moderna delen av centern och den retoriska delen av ny demokrati ryms.”

Så, inte ens folkpartiets och centerpartiets syn på samhället var förenlig med Reinfeldts – Folkpartiet och centerpartiet som då ändå satt i samma regering som moderaterna och kristdemokraterna. Han förutspådde att de skulle ställa sig på de rödgröna partiernas sida, och kämpa för att bevara den svenska välfärdsmodellen. Då är han säkert mycket belåten över att båda partierna sedan dess tagit åtskilliga steg högerut, och i mångt och mycket till och med står längre höger ut än vad moderaterna (till synes) själva gör.

Faktiskt så ser vi att båda de forna mittenpartierna själva anammat många av Fredrik Reinfeldts idéer. Folkpartiet skriker sig ju hesa om hur misslyckad skolan är, och efterlyser bland annat mer ansvar från föräldrarnas sida. Föräldrar ska till och med tvingas att sitta med i klassrummet om eleven inte sköter sig. Så allt är föräldrarnas fel. Centerpartiet å sin sida agerar numera megafon för Svenskt Näringsliv, och vill avskaffa de lagar som skyddar arbetstagarna och kraftigt pressa ned lönerna. De vill också ändra byggreglerna så att det är möjligt att bygga sämre och mindre bostäder. Det är som taget ur Reinfeldts bok: ”ingen standard garanteras”.

Det är också intressant att se att Fredrik Reinfeldt, när han funderar över hur systemskiftet ska påtvingas ”det sovande folket”, konstaterar att det ”naturligtvis [är] riskabelt för en enskild politiker med ambitioner att bli omvald att utmana och hävda att vissa människor inte beter sig bra. Den typen av angrepp används ibland men då oftast på marginella grupper eller intresseföreträdare. Dessa människor eller grupper ställs då i motsatsställning till ’vanligt folk’.”

Här beskriver han faktiskt hur han har gjort för att spela ut de svenska medborgarna mot varandra. ”För att väcka det sovande folket krävs mer än så. Moderaterna måste våga utmana och även rikta sig direkt till medborgarna för att framföra kritik. Alla människor är alltså inte ofelbara utan vissa beteenden är klart oönskade.”

Och det är precis vad Alliansen gjorde inför valet 2006. Genom att framställa alla bidragstagare (och inte bara de som det gällde) som lata, snyltande fuskare som hellre lever på bidrag än gör rätt för sig, så lurade han en stor mängd väljare att rösta på Alliansen. Gruppen av bidragstagare ställdes i motsatsställning till ’vanligt folk’. Och väljarna gick på det.

Tillåt inte Fredrik Reinfeldt att fortsätta nedmonteringen av det svenska välfärdssamhället.
Rösta på ett av de rödgröna partierna på söndag!

Om du inte har möjlighet att gå till vallokalen på söndagen: Förtidsrösta! Man kan förtidsrösta i vilken röstningslokal som helst i hela landet, förutsatt att man har med sig sitt röstkort och identifikationshandlingar.

Om du redan har hunnit rösta, men vill ändra ditt val – gå till vallokalen på valdagen och rösta på nytt! Observera att du inte kan förtidsrösta två gånger. Om du gör det blir båda förtidsrösterna underkända!

Lars Eriksson, 14 september 2010

Skådespelaren Stellan Skarsgård förklarar varför det är så viktigt att rösta i årets val.
Han är normalt inte partipolitiskt engagerad/intresserad, men tycker att årets val är så oerhört viktigt – så avgörande – att han valde att ge sig in i valrörelsen denna gången: