Ja, som de flesta förhoppningsvis känner till är det dags för valet till Europaparlamentet den 7 juni. Är det några här som tänker rösta? Och ni som måhända inte är gamla nog, hur hade ni röstat om ni fick? Ett bra riktmärke för den som själv inte riktigt vet var han eller hon står är de här små testerna de alltid lägger upp inför liknande val. På DN har de ett sådant test: Vad ska du rösta på i EU-valet? och på Aftonbladet likaså: Webbtest - Hur röstar du i EU-valet?.

Själv fick jag följande resultat på DN:


Enligt DN står jag alltså närmast Folkpartiet, vilket ju inte kommer som någon större överraskning för mig, med Piratpartiet på andra plats följt av de övriga tre regeringspartierna. Därefter hamnar Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Junilistan på min lista (ha) och sist kommer Vänsterpartiet.

Och det här resultatet fick jag på Aftonbladet:


Folkpartiet i topp även här, men enligt det här testet ligger jag snarare närmare de övriga tre regeringspartierna än Piratpartiet och har Moderaterna och Centern på ombytta platser. Sedan kommer Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Junilistan som i DN:s test (fast Miljöpartiet och Junilistan på ombytta platser) och därefter Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna men allra sist hamnade Vänsterpartiet även här (Fi och SD togs f.ö inte alls hänsyn till på DN).

Ok, det var mina "provresultat" men hur jag tänker rösta i verkligheten? Jo, med tanke på rådande omständigheter får det bli Piratpartiet av ren princip. Rösta Pirat säger jag, för frihet, rättvisa och demokrati!

Jag gjorde samma tester och till föga förvåning kom jag närmast Folkpartiet, det parti jag tänker rösta på. Jag hoppas att valdetagandet blir högre i år, men jag är skeptisk. Jag har alltid stöttat EU, framförallt för jag ser det som en normal och nödvändig utveckling.

Ett samhälle är inget mer än en grupp människor som tar ett gemensamt ansvar för de saker de har gemensamt. Detta gäller både på kommunal, regional, nationell och internationell nivå. Och eftersom europeer har saker gemensamt så är det rimligt och logiskt att man gemensamt ansvarar för dessa saker.

Sedan finns det saker inom EU som jag är skeptisk emot, bristen på insyn, folkets inflytande, byråkratin o.s.v. Men jag har alltid haft en känsla av att många av dom här problemen är ett resultat av att röster inom de gamla nationalstaterna inte vill släppa kontrollen, och kanske även makten.

EU skall bara ha inflytande över det som gäller för alla dess medlemmar, sånt som är en nationell angelägenhet sköts på nationell nivå, på samma sätt som kommunala frågor sköts inom kommunen. För att vara emot EU så måste man bevisa att europeer inte har ett gemensamt ansvar att ta. Kan man inte det bör man vara ärlig och erkänna att man är emot EU "för man inte vill ha en massa utlänningar som skall lägga sig i". Ingen vacker tanke, men man är åtminstone ärlig. Jag tror att mycket av den tröghet inom EU är ett resultat av att försöka jämka och kompromissa samman dessa två tankesätt.

Jag hamnade av någon anledning närmast Piratpartiet (60%) i Dagens Nyheters test. Inte för att jag sparkar totalt bakut över det, jag ser gärna att de gör ett bra resultat i både EU- och riksdagsvalet, men de står lite för långt högerut för att de ska vara av intresse för min del. Men därefter stämde det väldigt bra. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hamnade på delad andra plats med 54%, Junilistan på fjärde med 52% och Socialdemokraterna femma på 43% (inte särskilt förvånande att de hamnade under 50%; de har gått alldeles för långt norrut på den politiska kompassen, medan jag gått söderut). De fyra allianspartierna sist, med Kristdemokraterna "bäst" på 42% och övriga tre på ca 30% med Moderaterna i absoluta botten.

Aftonbladets test (egentligen en portal till ett test som tagits fram på ett universitet i Italien) är mer ambitiöst än Dagens Nyheters dito, men lider av diverse konstiga viktningar. Det är möjligt att viktningarna justerats nu, men när jag först gjorde testet för någon vecka sedan hamnade Piratpartiet allra längst ut till vänster på kompassen, vilket inte alls överensstämmer med verkligheten. Även Sverigedemokraterna och möjligen också Junilistan hamnade längre vänster ut än var de egentligen hör hemma. Jag misstänker att det beror på för dåligt underlag för att bedöma dem korrekt.
Hur som helst så hamnade jag lite grann i ett ingenmansland i Aftonbladets test, med Junilistan rätt nära och Feministiskt Initiativ, Miljöpartiet och Vänsterpartiet en bit bort, i den ordningen.

Resultaten av testerna påverkar dock inte mitt val. Jag röstade på Vänsterpartiet redan för en vecka sedan. Som socialist är det det enda vettiga alternativet för mig, särskilt som socialdemokraterna gått allt mer norrut och högerut på senare år. Dessutom börjar jag själv bli allt mer EU-kritisk, vilket inte har med någon utlänningsfobi att göra som Gemini Prime försöker antyda, utan i hög utsträckning på att hela EU är på väg att bli alldeles för överstatligt med medborgarfientliga idéer om övervakning och kontroll av medborgarna.


Själv tror jag att valdeltagandet kommer bli förhållandevis högt den här gången. Det kommer bli väldigt många som kommer gå att rösta i ren protest mot övergreppen på den personliga integriteten, d.v.s. FRA-lagar, IPRED-lagar, o.s.v.

Håller helt med om att EU börjar bli överstatligt på fel sätt. Övervakning av medborgare är alltid ett fruktansvärt övergrepp, oavsett om det sker inom EU eller inom nationsgränserna. Men frågan är mer varför vi låter det ske? Något sådant kan bara genomföras om medborgarna är för passiva och saknar ryggrad, värderingar och integritet. Att det kan göras i EU tror jag beror på att medborgarna saknar en enkel, men stark definition om vad EU är. För mig skall EU ansvara för, och besluta om saker som påverkar alla inom EU och kunna visa solidaritet emot alla medlemsländer. Mer lokala saker (som inte skadar andra europeiska länder) bör, och skall skötas lokalt.

Men om man har ett samhälle som inte kan definiera EU för att dom under århundraden programmerats av stat och kyrka att tro att världen slutar vid landets gränser, så förvinner engagemanget. Och försvinner engagemanget så kan, och kommer, politiker att hitta på hur mycket jävelskap som helst. När det gäller EU kan jag förstå att det händer, folk har svårt att förstå att dom måste engagera sig och kämpa för det EU som behövs. När det gäller Sverige och FRA/IPRED förstår jag ingenting.

Jag bara skäms, och är lite rädd.

Om det vore så enkelt. I så fall hade det "räckt" med att öka medborgarnas engagemang och intresse för vad EU gör. Men problemet är större än så - själva EU:s uppbyggnad är sådan att vi har väldigt lite insyn i vad som händer, och kraftigt begränsade möjligheter att påverka.

Vi ska alltså rösta fram våra representanter till EU-parlamentet, någonting som på pappret ser ut att vara EU:s motsvarighet till vår egen riksdag, som vi svenskar är vana vid att det är den församling där alla riksomfattande beslut fattas. Men proportionellt sett så har EU-parlamentet, som är den enda av institutionerna inom unionen som vi har direktval till, mindre makt inom europaunionen än vad den svenska riksdagen har inom Svea rikes gränser. Jag ska inte låtsas som att jag har stenkoll på hur maktfördelningen inom EU ser ut, jag har inte orkat sätta mig in i exakt hur det funkar, men betydande delar av makten ligger också hos EU-kommissionen och hos ministerrådet, som vi inte har direktval till. Wikipedia beskriver det som att "Kommissionen har ensamrätten att ta initiativ till ny lagstiftning, och ministerrådet beslutar om kommissionens förslag. Parlamentet har inom vissa områden rätt att fatta beslut tillsammans med ministerrådet."
Många politikerföraktare klagar över att politikerna håller varandra om ryggen och ger sig själva/varandra fördelar. Den typen av svågerpolitik blir rimligen ännu tydligare i kommissionen och ministerrådet - här är det inte de politiker som vi har tillsatt som styr, utan politiker som tillsatts av de politiker som vi tillsatt. Det gör det jäkligt svårt för oss att kunna påverka vad det är som händer.

De högsta EU-politikerna använder också egna maktmedel för att öka lojaliteten hos de "lägre", och därigenom i princip flytta maktbalansen högre upp. Det har ju varit återkommande skriverier om EU-parlamentarikernas sinnessjukt höga ersättningsnivåer, och jag läste nyligen att en av Vänsterpartiets parlamentariker spekulerade i att fantasilönerna existerar just för att skapa lojalitet. Lojalitet mot vilka? Och på bekostnad av vilka andra lojaliteter? Ja, det är ju uppenbarligen inte vi som röstat in våra parlamentariker som avlönar dem, så vi är verkligen inte några vinnare på den lojalitets-(=makt-)förskjutningen. Vinnarna blir de här politikerna vars tillsättande vi inte haft något med att göra - genom att vinna de "lägre" EU-politikernas lojalitet med högre ersättningar så ökar de sina egna möjligheter att få sitta kvar på sina egna positioner. Vems välbefinnande håller de i främsta rummet egentligen? EU-medborgarnas eller sitt eget?

Jag håller med om allt du skriver, varenda ord. Men att konstatera problemen räcker inte. Man måste ta sig i kragen och ändra på det med. EU- parlamentet skall ha samma skyldigheter och befogenheter som de nationella parlamenten har. Dom skall även utse komissionens ledamöter, helst efter deras individuella meriter. Ministerrådet kan få ha en rådgivande funktion som högst, även om jag tycker ministerrådet borde avskaffas helt.

Folkets representanter skall skall ha mest inflytande, och det är över deras huvuden som Damokles svärd skall väga som tyngst. Men att kritisera räcker inte. Man måste ändra på det, även om det är svårt. Demokrati är svårt, men det är värt det om man verkligen engagerar sig och kämpar.

Självklart! Därför ska man rösta, för att försöka påverka så att saker och ting påverkas i en riktning som man tycker är bättre - oavsett om det är att försöka ta landet ut ur EU, eller flytta makten närmare folket ... eller längre bort från folket om det nu skulle vara vad någon tycker. Att inte rösta alls är korkat; då accepterar man att besluten tas över ens eget huvud.


Är man kritisk mot att EU går mot mer överstatlighet så kan det vara en god idé att personrösta och då kryssa för en kandidat som jobbar mot de här farliga tendenserna. Det gäller i extra hög grad om man röstar på ett parti som inte är uttalat EU-kritiskt, och där parlamentarikernas åsikter går i sär.

Just nu ligger t.ex. Lissabonfördraget som ett orosmoln över våra huvuden. Det är redan ratificerat av alla EU:s medlemsländer utan ett, Irland, och kommer automatiskt träda i kraft om/när Irland godkänner det. I Irland fick befolkningen rösta om det, och sade nej. Här i Sverige tog riksdagen beslut om att godkänna det, utan att vi fick säga någonting om det. Och Lissabonfördraget tjänar (bl.a.) just till att flytta makten bort från invånarna. I och med Lissabonfördraget kommer fler beslut fattas med kvalificerad majoritet istället för enhällighet. Det gör det långt lättare för EU som helhet att köra över enstaka länder med en egen uppfattning (särskilt mindre länder som t.ex. Sverige så länge vi inte kan få tillräckligt många andra länder med oss). Genom att ratificera det här fördraget utan att ge oss möjligheten att folkomrösta om det, har alltså våra politiker gått med på att minska sitt eget inflytande, till förmån för EU. Makten har (eller skulle ha/kommer att, om/när Irland accepterar) flyttats ännu längre bort från oss.
Lissabonfördraget innebär också andra förskjutningar av makten. Bl.a. kommer EU få en gemensam utrikesrepresentant, som talar för alla medlemsländerna i utrikesfrågor (utrikes betyder i detta fallet utanför EU). EU kommer också, enligt fördraget, få en fast ordförande. Idag roterar ordförandeskapet mellan medlemsländerna (Sverige fungerar som ordförandeland under hösten 2009), men den saken skulle alltså upphöra under Lissabonfördraget. En fråga som vi kan ställa oss här: med en fast ordförande, vilka chanser har ett mindre land som Sverige att få den posten? Även här blir det en maktförskjutning, över mot de starkare EU-länderna.

Och för att återgå till originalfrågan - med tanke på hur lättvindigt många politiker, både på nationell nivå och på EU-nivå, godkänner såna förändringar, så är det väldigt viktigt att vi försöker kryssa in representanter som jobbar mot förändringarna. Jag läste alldeles nyss en kolumn i Handels medlemstidning, där författaren berättar att han kommer kryssa för Anna Hedh (socialdemokrat) - detta då hon tydligen var den enda av 217 europeiska socialdemokrater som röstade nej till Lissabonfördraget. Jag nämner hennes namn med tanke på eventuella EU-kritiska socialdemokrater som läser detta.

Jag ser inga problem med att EU "kör över" enskilda medlemsländer så länge som det är genom ramarna för det som gagnar majoriteten. Skulle ett EU- land lagstifta mot exempelvis minoriteters rättigheter, miljö eller mänskliga rättigheter så förväntar jag mig att EU skall köra över landet, oavsett storlek. Däremot får EU inte köra över andra länder för att skydda ett enskilt lands intressen, återigen, oavsett storlek.

Trots mitt stöd för EU så är även jag kritisk mot Lissabon fördraget, mest för att det är ett förslag till en grundlag som inte kommer från medborgarna. En grundlag för EU måste klart utgå från folket och baseras på deras vilja kring EU. För min del så skulle jag hellre se en grundlag som klart definerar att EU bara får besluta om saker som gäller för hela unionen. En grundlag som lägger makten och ansvaret direkt hos folket och deras valda representanter. Däremot struntar jag i ordförandeskapet. EU:s ordförande skall se till hela unionens bästa, ser han, eller hon till sin nations intressen i första hand så borde ett avsättande vara lämpligt. Samma sak skall naturligtvis även gälla EU- komissonen och parlamentet.

Att EU har en gemensam utrikespolitik ser jag inte heller som ett problem, under förutsättning att politiken är förankrad i hela unionen. Man måste med andra ord skapa kanaler för att åsikter och tankar gällandes EU:s utrikespolitik kan flöda. Och låt oss inte glömma att de svenska partierna är inte alltid överens om Sveriges utrikespolitik heller, men det betyder inte att vi skall erbjuda en enparti- stat. Man kan jobba sig igenom det här, både på nationell och internationell nivå.

Jag är ironiskt medveten om att jag mest beskriver ett EU som jag vill ha, mer än det EU som finns. Men man kan göra EU bättre, och lyssnar inte politikerna så får vi göra som fransmännen när dom började skapa modern europeisk demokrati. Någon som känner för att storma Bryssel i helgen? Eller är dom i Strasbourg nu...?